Var på yoga idag med min lilla franska vännina Marlene. Hon är typ 1 meter hög och väger nog 2 eller möjligen 3 gram. Jag känner mig som en gigantisk nordisk krigare i hennes sällskap. Glada i hågen gick vi dock in i den madrassbeklädda salen och fick börja passet med att vila, passade mig utmärkt. Sen blev det dock värre, inte styrkemässigt kanske, men när man dagen innan har levt på vitkål och kikärter så beter sig magen på ett sätt som inte är speciellt önskvärt i närheten av annat folk... Vi skulle just förflytta oss från plankan till hunden (eller om det var nåt av de andra femtifjorton djuren) genom ett käkt litet skutt med rumpan upp i vädret. Sagt och gjort, jag hoppade smidigt och lätt iväg men då släppte det. Mina rumpmuskler klarade inte trycket och lämnade ifrån sig ett ljud som vibrerade mellan väggarna i yogarummet. På ett vanligt gympapass hade musiken kunnat döva ljudet lite, men här var det näst intill knäpptyst, ljudet från 11 människor som andas genom näsan överröstar inte en dunderprutt! Resten av yogan jobbade jag stenhårt på att skicka arga blickar till tjejen till höger om mig så att alla skulle förstå att det inte var jag. Tror inte att min plan lyckades. Som ett positivt inlägg kan jag tillägga att den inte luktade.
Över och ut
2 kommentarer:
Aj, aj det var pinsamt. Men samtidigt tillhör det vardagens små ting som måste göras...Har tränat lillvovven ikväll, återigen med guldstjärna
Haha, du är ju för underbar gumman! Som föregående skrivare menar så är det naturligt :-) Om än lite pinsamt ;-)
Jag har mailat också förresten!
Skicka en kommentar